Sebastians Egna Blogg

 

För över en vecka sedan ställde sig den alldeles egna Mr. Michael Bublé på scenen i Globen Arena och gav Stockholm och det svenska folket en kväll de sent skulle glömma.

 

I över sju år har jag och min familj maniskt lyssnat sönder Bublés plattor, främst ”It’s Time”, men är ännu idag inte ens i närheten att ta en paus från det. Varför?

Varför väljer man att ha på sig samma skor dag in och dag ut? Varför väljer man att äta spagetti med köttfärssås minst en gång i veckan? För det har blivit en vardagssak. Att lyssna på Bublé är för mig något som alltid finns där, i bakgrunden, en vardagskväll. Hans musik och röst smälter in i nästan allt och det finns inget mer njutbart än att stå och laga middag en tröttsam vardagskväll och samtidigt höra hans röst sjunga ” You don’t need a catchy song, ’cause the kids will sing along, when you shoot it with a smile”. Vännerna har ibland plågsamt fått stå ut med att jag sätter igång en platta eller två när de är på besök (förlåt Fabian).

Så, med denna bakgrund nu förklarad så blev det väl inte större chock över att jag brast ut i total eufori när jag fick en glimt av en reklamfilm på TV som säger: ”Se Michael Bublé den 18 april”. Direkt kastar man sig på datorn och bokar fyra biljetter, parkett – dyrast och bästa platserna. Familjen blir tokiga och kalendern får ett uppbokat datum. Nu var det bara att vänta.

 

Förbandet hette Naturally 7 och var sju män som sjöng i s.k. "Vocal Play". Mäktigt imponerande, speciellt när alla kunde "imitera” instrument – allt från trummor till bas och munharmonika. De tog inte alltför mycket tid av kvällen utan höll det kort och underhållande.

 

När en knapp halvtimma hade passerat släcktes lamporna i arenan och introt till ”Cry Me A River” ljöd över hela Globen. Därefter var showen i full gång.

 

 

Bublé har en otrolig närvaro som är både personlig och ärlig. Även om han tydligt sa att han inte kom hela denna väg för att hålla en konsert – men för att ”throw a party” så blev det ändå en konsert. Fast det var den festligaste, mest livfulla, mest underhållande konsert jag någonsin varit på. Med hans eget tillstånd fick man sjunga med till varenda sång, även om rösten stank. Vi fick ställa oss upp och dansa om vi så ville och Securitypersonalen var förbjudna att lägga sig i.

 

Det Bublé gjorde riktigt bra var att variera konserten med att spela en låt eller två och sedan återkoppla sig till publiken och prata med oss, underhålla oss. Han drar skämt om sin manlighet, om det svenska folket, sjunger en snutt på ”A Whole New World” från filmen Aladdin, glider över hela scenen med sina välpolerade skor och sparkar iväg stora plastbollar under ”Twist And Shout” från The Beatles. Michael Bublé är en sann entertainer med hjärtat på rätt plats som vet hur man underhåller sin publik och har förståelse för hur mycket pengar vi har spenderat på att få komma och uppleva detta med honom.

Jag skulle säkert kunna gnälla på flera saker och bland annat säga att han gör detta med all publik och är inte då på något sätt personlig. Hans ständiga ”I love you Stockholm!” byts enkelt ut med den staden han befinner sig i.
Men vem bryr sig? Alla artister gör så. Det är menat att peppa publiken, fånga dem och sälja konserten. Jag var helt såld, i total lyckorus, så ingenting annat spelade någon roll.

 

Som ett alldeles makalöst avslut på konserten sjunger Bublé ”Song For You” till oss, utan mikrofon. Mamma brister, alla brister och jag blir tårögd av att bara skriva detta och minnas tillbaka hur hårresande det var. (Hänvisar till tidigare blogginlägg, där du kan se klippet.)

Bästa låten var helt klart ”Twist And Shout”, hela publiken ställde sig upp och blev totalt galna. Sämsta låten kan jag inte ens minnas. Det skulle väl i så fall vara att Bublé inte sjöng sin låt ”Hollywood”.

En oöverträfflig kväll som jag aldrig vill glömma. Tack Michael.

Betyg:

I förrgår ställde sig Michael Bublé, enligt mig en av nutidens största artister och entertainer, på scenen i Ericsson Globe i Stockholm och gav oss en spektakulär show.

Like Crazy

 

Genre: Drama/Romantik

Regi: Drake Doremus

Medverkande: Felicity Jones, Anton Yelchin, Jennifer Lawrence

Längd: 90 minuter

Från: 11 år

 

 

Jag vill ha dig, jag behöver dig, jag älskar dig, jag saknar dig – ”Like Crazy”. Denna tagline ger både en ganska charmig och tydlig vägledning om hur filmen kommer bana ut, utan att ge ett intryck om smörighet och överdriven kladdig kärlek. Detta får vi uppleva alldeles för mycket av i New Year’s Eve och One Day.

 

Like Crazy cirkulerar kring karaktärerna Jacob och Anna, som redan i öppningsscenerna faller hopplöst förälskade i varandra. De båda studerar på ett universitet i Los Angeles men när examen närmar sig uppstår ett dilemma; Anna som endast är i Amerika på ett studentvisum måste nu åka tillbaka till sitt hemland England. I sista sekund dock bryter Anna reglerna och beslutar sig för att stanna kvar i landet över sommaren, endast för att vara med Jacob. Detta blir följden av många komplikationer när hon senare försöker återbesöka landet. Jacob och Anna ställs nu inför beslutet om deras relation är värd all distans och svårigheterna kring det.

 

När filmen inleds med kärleksfulla montage av dessa två springa runt på stranden, på stan, åka gokart och vara extremt gulliga och udda så fick jag en inte alltför främmande kräkreflex; en stor oro att resten av filmen skulle innehålla liknande stämning började sköljas över mig. Detta stoppades fort när parets dilemma uppenbarades. Det som Like Crazy faktiskt lyckas med, som andra kärleksfilmer enkelt faller på, är trovärdigheten i parets relation och deras realistiska kärlek till varandra. Som beskådare har jag svårt att urskilja om detta faktiskt är riktigt kärlek som inträffar på duken eller om det är helt och hållet agerat.

 

Även med ett varsamt handhållet foto och få romantiska musikmelodier så lyckas regissören Drake Doremus faktiskt ge filmen en fin dokumentärkänsla, där vi får beskåda dessa två karaktärer och deras bekymmer med att inte riktigt kunna få vara med varandra. Regissören har dessutom uttalat om att manuset är helt improviserat, vilket faktiskt blev filmens vinst. Det finns ett otroligt flyt i dialogerna och inget känns krystat eller ”överdrivet kärleksfullt”, vilket vanligtvis existerar i de stora romantiska filmerna. The Notebook är ett exempel. Inte heller känns allt så repeterat vilket gör att karaktärernas handlingar och reaktioner blir lika överraskande för motspelaren själv som den blir för oss.

 

En liten notis dock, som inte är själva filmens fel utan endast en personlig känsla (spoilervarning); när Jacob under filmens gång blir tillsammans med Jennifer Lawrence karaktär, men sedan lämnar henne för Anna, blev jag förbannad. Ingen kille i sitt friska sinne skulle släppa en sådan tjej som henne. Inte när hennes karaktär dessutom framgår som helt felfri! Som sagt, detta är endast vad jag tycker men det kan vara dels för att jag finner Jennifer Lawrence helt oemotståndlig.

Betyg:

En recension av Sebastian Castro