Filmfika - Ett helt nytt filmprogram
Review: LOL
LOL
Genre: Drama/Komedi
Regi: Lisa Azuelos
Medverkande: Miley Cyrus, Douglas Booth, Ashley Greene
Längd: 97 minuter
Från: Barntillåten??
Ska detta spegla dagens ungdomar?
Det tog mig lång tid att reflektera över tanken om det ens var värt att lägga ner tid på att tycka till om detta verk. "Har jag spenderat en och en halv timma av mitt liv på denna film så kan jag lika bra slänga ihop några synpunkter", tänkte jag.
(Ha i åtanken att jag la ner min minsta möjliga tid på detta.)
Where to begin?
Filmen heter LOL... Den börjar med tre tonårstjejer, går i slow-motion och samtidigt hörs Miley Cyrus voice-over säga "Det är så alla heta tjejer dyker upp". That was it, en minut in i filmen och redan är jag påväg till ett ställe där jag absolut vet jag inte kommer överleva. Men... en sann cineast ger aldrig upp, han biter ihop. Hela vägen till eftertexterna.
Vad fanns det då att säga, när eftertexterna väl började rulla? Jo, följande;
1. Regisserad av en person som uppenbarligen inte har en aning om hur tonåringar egentligen pratar eller beter sig. Allt är klyschat till max.
2. Överdriven, ingenting är trovärdigt.
3. Miley Cyrus låter som en rosslig, gammal porrstjärna.
4. Filmen ständiga "quirky"-moments får en att tappa gnistan för livet.
5. Denna regissör verkar inte ha någon originell idé och det hjälper heller inte med att hon gör om denna film, som är en remake av hennes tidigare film med samma namn...
6. Det finns en scen som involverar en anonym Web-Chat, en webbkamera och en kyckling… Och filmen är barntillåten i Sverige?
7. Jag har aldrig sett värre krokodiltårar än vad Miley Cyrus "lyckades" leverera.
8. Det kanske går att göra en fransk film om franska tonåringar och kalla den LOL, men inte en amerikansk film om amerikanska tonåringar. Inte på detta sätt som regissören gör det på i alla fall.
9. Det är skrämmande hur Demi Moore ser relativt oförändrad ut sedan Striptease eller G.I. Jane. De kom dessutom för 15 år sedan...
10. Bristen på engagemang gör att man så småningom glömmer bort vem som är vem.
Men summan av kardemumman är egentligen; det är ingen bra film. Inte ens i närheten. LOL har inget nytt att ge till filmvärlden, karaktärer så bleka att man tröttnar direkt och i huvudljuset står Miley Cyrus som glänser lika mycket som en avdankad och förlegad hummer.
Kan detta vara kandidaten till årets sämsta film mån tro?
Review: Michael Bublé (Live in Stockholm 18/4 2012)
För över en vecka sedan ställde sig den alldeles egna Mr. Michael Bublé på scenen i Globen Arena och gav Stockholm och det svenska folket en kväll de sent skulle glömma.
I över sju år har jag och min familj maniskt lyssnat sönder Bublés plattor, främst ”It’s Time”, men är ännu idag inte ens i närheten att ta en paus från det. Varför?
Varför väljer man att ha på sig samma skor dag in och dag ut? Varför väljer man att äta spagetti med köttfärssås minst en gång i veckan? För det har blivit en vardagssak. Att lyssna på Bublé är för mig något som alltid finns där, i bakgrunden, en vardagskväll. Hans musik och röst smälter in i nästan allt och det finns inget mer njutbart än att stå och laga middag en tröttsam vardagskväll och samtidigt höra hans röst sjunga ” You don’t need a catchy song, ’cause the kids will sing along, when you shoot it with a smile”. Vännerna har ibland plågsamt fått stå ut med att jag sätter igång en platta eller två när de är på besök (förlåt Fabian).
Så, med denna bakgrund nu förklarad så blev det väl inte större chock över att jag brast ut i total eufori när jag fick en glimt av en reklamfilm på TV som säger: ”Se Michael Bublé den 18 april”. Direkt kastar man sig på datorn och bokar fyra biljetter, parkett – dyrast och bästa platserna. Familjen blir tokiga och kalendern får ett uppbokat datum. Nu var det bara att vänta.
Förbandet hette Naturally 7 och var sju män som sjöng i s.k. "Vocal Play". Mäktigt imponerande, speciellt när alla kunde "imitera” instrument – allt från trummor till bas och munharmonika. De tog inte alltför mycket tid av kvällen utan höll det kort och underhållande.
När en knapp halvtimma hade passerat släcktes lamporna i arenan och introt till ”Cry Me A River” ljöd över hela Globen. Därefter var showen i full gång.
Bublé har en otrolig närvaro som är både personlig och ärlig. Även om han tydligt sa att han inte kom hela denna väg för att hålla en konsert – men för att ”throw a party” så blev det ändå en konsert. Fast det var den festligaste, mest livfulla, mest underhållande konsert jag någonsin varit på. Med hans eget tillstånd fick man sjunga med till varenda sång, även om rösten stank. Vi fick ställa oss upp och dansa om vi så ville och Securitypersonalen var förbjudna att lägga sig i.
Det Bublé gjorde riktigt bra var att variera konserten med att spela en låt eller två och sedan återkoppla sig till publiken och prata med oss, underhålla oss. Han drar skämt om sin manlighet, om det svenska folket, sjunger en snutt på ”A Whole New World” från filmen Aladdin, glider över hela scenen med sina välpolerade skor och sparkar iväg stora plastbollar under ”Twist And Shout” från The Beatles. Michael Bublé är en sann entertainer med hjärtat på rätt plats som vet hur man underhåller sin publik och har förståelse för hur mycket pengar vi har spenderat på att få komma och uppleva detta med honom.
Jag skulle säkert kunna gnälla på flera saker och bland annat säga att han gör detta med all publik och är inte då på något sätt personlig. Hans ständiga ”I love you Stockholm!” byts enkelt ut med den staden han befinner sig i.
Men vem bryr sig? Alla artister gör så. Det är menat att peppa publiken, fånga dem och sälja konserten. Jag var helt såld, i total lyckorus, så ingenting annat spelade någon roll.
Som ett alldeles makalöst avslut på konserten sjunger Bublé ”Song For You” till oss, utan mikrofon. Mamma brister, alla brister och jag blir tårögd av att bara skriva detta och minnas tillbaka hur hårresande det var. (Hänvisar till tidigare blogginlägg, där du kan se klippet.)
Bästa låten var helt klart ”Twist And Shout”, hela publiken ställde sig upp och blev totalt galna. Sämsta låten kan jag inte ens minnas. Det skulle väl i så fall vara att Bublé inte sjöng sin låt ”Hollywood”.
En oöverträfflig kväll som jag aldrig vill glömma. Tack Michael.
Betyg: 
Review: Like Crazy
Like Crazy
Genre: Drama/Romantik
Regi: Drake Doremus
Medverkande: Felicity Jones, Anton Yelchin, Jennifer Lawrence
Längd: 90 minuter
Från: 11 år
Jag vill ha dig, jag behöver dig, jag älskar dig, jag saknar dig – ”Like Crazy”. Denna tagline ger både en ganska charmig och tydlig vägledning om hur filmen kommer bana ut, utan att ge ett intryck om smörighet och överdriven kladdig kärlek. Detta får vi uppleva alldeles för mycket av i New Year’s Eve och One Day.
Like Crazy cirkulerar kring karaktärerna Jacob och Anna, som redan i öppningsscenerna faller hopplöst förälskade i varandra. De båda studerar på ett universitet i Los Angeles men när examen närmar sig uppstår ett dilemma; Anna som endast är i Amerika på ett studentvisum måste nu åka tillbaka till sitt hemland England. I sista sekund dock bryter Anna reglerna och beslutar sig för att stanna kvar i landet över sommaren, endast för att vara med Jacob. Detta blir följden av många komplikationer när hon senare försöker återbesöka landet. Jacob och Anna ställs nu inför beslutet om deras relation är värd all distans och svårigheterna kring det.
När filmen inleds med kärleksfulla montage av dessa två springa runt på stranden, på stan, åka gokart och vara extremt gulliga och udda så fick jag en inte alltför främmande kräkreflex; en stor oro att resten av filmen skulle innehålla liknande stämning började sköljas över mig. Detta stoppades fort när parets dilemma uppenbarades. Det som Like Crazy faktiskt lyckas med, som andra kärleksfilmer enkelt faller på, är trovärdigheten i parets relation och deras realistiska kärlek till varandra. Som beskådare har jag svårt att urskilja om detta faktiskt är riktigt kärlek som inträffar på duken eller om det är helt och hållet agerat.
Även med ett varsamt handhållet foto och få romantiska musikmelodier så lyckas regissören Drake Doremus faktiskt ge filmen en fin dokumentärkänsla, där vi får beskåda dessa två karaktärer och deras bekymmer med att inte riktigt kunna få vara med varandra. Regissören har dessutom uttalat om att manuset är helt improviserat, vilket faktiskt blev filmens vinst. Det finns ett otroligt flyt i dialogerna och inget känns krystat eller ”överdrivet kärleksfullt”, vilket vanligtvis existerar i de stora romantiska filmerna. The Notebook är ett exempel. Inte heller känns allt så repeterat vilket gör att karaktärernas handlingar och reaktioner blir lika överraskande för motspelaren själv som den blir för oss.
En liten notis dock, som inte är själva filmens fel utan endast en personlig känsla (spoilervarning); när Jacob under filmens gång blir tillsammans med Jennifer Lawrence karaktär, men sedan lämnar henne för Anna, blev jag förbannad. Ingen kille i sitt friska sinne skulle släppa en sådan tjej som henne. Inte när hennes karaktär dessutom framgår som helt felfri! Som sagt, detta är endast vad jag tycker men det kan vara dels för att jag finner Jennifer Lawrence helt oemotståndlig.
Betyg:
En recension av Sebastian Castro
Review: Bitch Slap
Bitch Slap
Genre: Action/Komedi
Regi: Rick Jacobson
Medverkande: Julia Voth, Erin Cummings, America Olivo, Michael Hurst
Längd: 109 minuter
Från: 15 år
Då och då beskådar jag filmer där förväntningarna har varit låga, men som ändå lyckas göra mig besviken. Ibland har det varit filmer som gått in i ena örat och ut ur det andra. Det finns däremot sällsynta fall av filmer där det inte finns någonting annat att göra än att plåga sig igenom de ändlösa minuterarna för att i slutändan stolt kunna säga: ”Jag klarade det...!”
Bitch Slap var en av dessa. Jag skulle kunna knäcka fingrarna, öka växeln och skriva sidor om vad som är fel med Rick Jacobsons ”pojkdrömsprojekt”, men då skulle jag bara göra filmen en tjänst. Faktum är att människor får tolka denna film precis som de själva vill, men i slutändan kan inget annat mer sägas än att Bitch Slap är ett skamfullt B-filmsprojekt som inte ens skulle hamna på pappret från första början.
Vad handlar filmen om då? Handlingen, om jag nu vågar kalla det så; tre stygga tjejer reser till ett avlägset gömställe i öknen för att stjäla 200 miljoner dollar i diamanter från en hänsynslös gangster. Vad filmens skapare däremot lägger ner storyn på är fem minuter av den totala längden och fyller upp resten av tiden med slow-motion sekvenser på svettiga lår och tajta byster (vilket, tro mig, täcker nästan halva tiden), poänglösa stridssekvenser, hångel och oralsex. Det finns till och med ett ögonblick där de tre huvudrollskaraktärerna kastar vatten på varandra, efter att en av dem har påpekat att det var så väldigt varmt. Och då råkade det bara stå ett par vattenhinkar precis bredvid...
Andra kritiker har ställt sig bakom filmen och sagt i dess försvar att Bitch Slap är en hyllning för B-filmsgenren och att den aldrig är menad att tas seriös. Problemet är fortfarande att en film som inte ska tas seriöst måste fortfarande ha något som driver filmen framåt, något som underhåller tittaren, en röd tråd eller åtminstone en story som kan överleva längre än vad det tar att koka kaffe. Kalla Bitch Slap vad du vill, men filmen kan inte ens stå på sina egna fötter.
Vad vill Bitch Slap egentligen säga? Varför existerar den ens? Filmen anspelar på varje tonårspojkes dröm; svettiga och oljiga storbröstade kvinnor med vapen, svärd och explosioner i bakgrunden, lesbiskt sex och krystade dialoger med ett tungt soundtrack. Jag kan ärligt erkänna att jag hade blivit underhållen av detta, om det nu inte råkade vara att Jacobson helt och hållet förlorade greppet om vad han höll på med. Ser man även tillbaka på vad denna man bland annat tidigare regisserat så blir saker mycket klarare; sex avsnitt She Spies (en serie om tre väldigt slimmade kvinnospioner), tolv avsnitt av Baywatch, tolv avsnitt från Xena: Warrior Princess. Mer än så behöver inte nämnas innan man förstår att det finns ingen substans i denna karls kreativitet. Se hellre Death Proof av Quentin Tarantino, även om jag personligen inte tycker om filmen så är den Citizen Kane i jämförelse med Bitch Slap.
Önskar verkligen att de tre kvinnor som spelade huvudrollerna skäms hela vägen till graven och att Rick Jacobson aldrig mer får sätta sig i regissörsstolen eller ens komma i närheten av en skrivmaskin och kan då riskera att förgifta bioduken med ännu ett fiasko.
Betyg:
En recension av Sebastian Castro
Review: Sucker Punch
Genre: Fantasy/Action
Produktionsland: USA
Regi: Zack Snyder
Medverkande: Emily Browning, Abbie Cornish, Jena Malone, Vanessa Hudgens
Längd: 105 minuter
Från 11 år
Med filmens slogan ”You will be unprepared” sätter jag mig ner och förväntar något jag aldrig tidigare sett. Zack Snyder, som innan gav oss 300 och Watchmen, levererar nu nästa stora spektakel. Dessvärre blir filmens lovord lögner.
Med en öppnande teaterridå presenteras Sucker Punch och en liten blond tjej sitter på en säng, som senare introduceras som Baby Doll. Hela ingressen fortsätter därefter som ett segt musikvideomontage där hon räddar sin syster från att bli utnyttjad av deras styvfar, men som följd blir tvångsinlagd på ett mentalsjukhus. Här träffar hon fyra andra tjejer och tillsammans beslutar de sig att rymma från anstalten. För att bli fria måste de dock hitta fem diverse föremål samt kämpa sig igenom olika utmaningar, vilket allt utspelar sig i en fantasivärld.
Förvirrad? Du är inte ensam.
Bristerna i Sucker Punch är många. När Snyder öppnar filmen som en musikvideo, i slowmotion med urblekta färgnyanser, får det mig att undra om det är MTV jag tittar på. Anstalten omformas senare i fantasivärlden till en strippklubb där tjejerna nu är utklädda till prostituerade. I denna nu mer färgglada, men lika känslomässigt dystra miljö måste de dansa för personalen. Under själva danserna försvinner de dock in i ännu ett underland där de får strida mot antingen zombienazister, orcher eller robotar på gigantiska slagfält.
Redan tidigt in i filmen inser jag att det inte finns någon karaktär som hittills fångat mitt intresse eller känner mig involverad i. Inte ens i Baby Doll, ruskigt uselt spelad av Emily Browning, även om hon har svårigheter och motgångar i upptakten och därmed skriker efter sympatistämpeln. Browning kan inte göra någonting annat än att stöna till, fälla krokodiltårar och få varje replik låta krystad och tråkig. Faktum är att ingen karaktär lyckas ge oss minsta välvilja för någon. Och problemet ligger hos Zack Snyder.
Snyder har tidigare visat att det enda han egentligen engagerar sig i är sceneri och kostym. I 300 är det inoljade muskelberg till män som i en orgie av visuella miljöer och stridssekvenser för handlingen framåt. Watchmen led av precis samma sak; för mycket fokus på ytan och ingen substans.
En films centrala del är handling och karaktärer, resten är utfyllnad. Att Snyder gör raka motsatsen i Sucker Punch är bortom all förståelse, speciellt när det är han själv som står för manuset.
Filmen är så ytlig som den bara kan bli. Miljöerna, både de enormt datoranimerade drömslagfälten med explosioner överallt och den färgglada och motbjudande strippklubben, saknar funktion eller koppling till målet. Actionsekvenserna stannar också upp storyn och innehåller så snabba klipp att man ledsnar. Det ger bara ett intryck om att det endast existerar för att det inte finns något djup i scenen eller kan ge publiken den spänningen som annars krävs.
Egentligen förtjänar inte Sucker Punch den värderande uppmärksamheten den nu fått. Huruvida jag vill engagera mig i debatten om könspolitiken känns sannerligen bortkastad med tanke på filmens egna bristande engagemang i sig själv. Den är på många sätt ett sömnpiller. Eftersom karaktärerna aldrig utvecklas saknas en dramaturgisk struktur och filmen verkar ha en stolthet i att tro att den har någon form av ideologi i sig. Slutligen tycks han inbilla sig Snyder att allt han kastar mot åskådaren ska kunna fångas upp av den. Sanningen är att det faller dött på duken.
Skönt att i alla fall se att filmen gräver sin egen grav, då denna omogna smet inte borde se ljusets dagar alls.
Betyg:
En recension av Sebastian Castro
Review: Winnie the Pooh
NALLE PUHS FILM - NYA ÄVENTYR I SJUMILASKOGEN
Genre: Tecknad barnfilm
Produktionsland: USA
Regi: Stephen J. Anderson, Don Hall
Medverkande: Svenska röster: Jan Jönsson, Bengt Skogholt, Rolf Lydahl m fl.
Längd: 68 minuter
Barntillåten
Jag tvivlar på att det finns något barn idag som skulle ställa frågan: ”Vem är Nalle Puh?”. Björnen med ”väldigt liten hjärna” och de andra djuren från Sjumilaskogen är äntligen tillbaka i nya, tokiga äventyr.
Filmen börjar med att Nalle Puhs honungsförråd är slut. När han går ut för att hitta mer stöter han på åsnan Ior, som har tappat bort sin svans. Här beslutar sig Puh och hans vänner för att bege sig på ett strövtåg tillsammans i jakt efter svansen. Det visar sig emellertid vara svårare och mer äventyrligt än vad de anat.
Det är väldigt charmigt, och samtidigt befriande, att idag kunna få se en klassiskt animerad barnfilm som vågar hålla sig avspänd och lekfull när dagens barnfilmer är fullspäckade med 3D actiontempo.
Filmen är vimsig och fylld med både skojfrisk visuell humor och intelligenta språkskämt, som tyvärr försvinner bort i den svenska översättningen. Med sin snåla filmlängd lämnar den emellertid mig med suget efter mer, jag får inte nog av de kära djuren. Ändå hinner filmen bjuda på skratt och tårar och till slut lämnas jag med mysig värme i kroppen.
Betyg:
En recension av Sebastian Castro
Review: Drive
DRIVE
Genre: Drama/Action
Produktionsland: USA
Regi: Nicolas Winding Refn
Medverkande: Ryan Gosling, Carey Mulligan, Bryan Cranston
Längd: 100 minuter
Från 15 år
Via en vacker resa genom Los Angeles gator bjuder Nicolas Winding Refn här på ett konstnärligt och rått litet poesiverk.
Ryan Gosling spelar den dunkla karaktären endast kallad ”Driver”. Han är en förare. Han kör. Om det är som stuntman i Hollywood eller extraknäck som flyktförare för brottslingar så är det i slutändan bara han, bilen och vägen som betyder något för honom. När en stöt plötsligt går fel fastnar han mitt i ett maffiakrig.
Regissören Winding Refn, dansken bakom Pusher-trilogin, har här skapat en independentfilm med B-filmskänsla, vilket inte ska tas negativt. Anledningen är främst dess simpla men smart förpackade story och suggestiva form; vi följer en återhållsam karaktär som uttrycker sig med ytterst diskret kroppsspråk. Han är den väsentliga kärnan och alla händelser kring honom betraktar vi ur hans synvinkel.
De våldsamma sekvenserna är visuellt exploaterade och inget som är främmande från Winding Refn och hans tidigare verk. Han är en utmanande regissör som överraskar oss när vår gard är nere med dessa provokativa bitar, vilket här i Drive passar utmärkt i samband med stämning och handling.
Även om Drive ibland drar kopplingar till bland annat Martin Scorseses Taxi Driver så är filmen faktiskt baserad på en novell från 2005 med samma namn. Ändå finns det en fin liknelse; vi följer ju i förlagan storyn från Robert De Niros perspektiv.
Gosling är som gjord för rollen. Han har förmågan att kunna göra stor inverkan med minimala kroppsrörelser och blickar och när hans karaktär dessutom i hög grad är väldigt reserverad blir alla hans reaktioner desto pass mer slående. Filmen i sig följer även detta formmönster, den håller sig mestadels lågmäld och betraktar de mörka gatorna med ett fantastiskt stilfullt foto vilken verkligen ger inlevelsen om hur det är att köra under nattens gatlyktor.
Musiken har också ett substantiellt inflytande. Redan i början pumpar det elektronisk syntpop, vilket blir filmens stämning och signatur.
Drive är en visuell njutning med en fridfull konstkänsla. Som betraktare håller man sig i ständigt men vaksamt lugn fram till filmens tempoväxlingar som då kraftigt ökar spänningen. Vad besökaren än skulle tycka efter sin upplevelse så handlar det i slutändan bara om att ha upplevt ett elegant verk i fin B-filmsinramning, med Gosling i centrum som gör väldigt lite men gör det väldigt bra.
Det kommer att ta tid innan något liknande som Drive lyser upp våra biografer igen.
Betyg:
En recension av Sebastian Castro
Review: Lady Gaga - "Born This Way"
När nu drottningen för alternativa klänningar och Pop/Dance-industrin har släppt sitt mycket efterlängtade tredje (enligt annat folk, hennes andra) album så tog jag mig tiden att undersöka hennes bisarra värld. Blir det tredje gången gillt för Queen Gaga, som vill inget annat än att provocera och skapa nya musikvägar? Låt oss se...
När jag igår lyckades få tag på Lady Gagas nya platta "Born This Way" kunde jag inte låta bli att undra vilken idiot som hade kommit på albumsomslaget, men insåg sedan att det är nog fröken själv som kommit på idén. Men varför en motorcykel, som så tydligt hintar till hennes låt och video "Judas"...?
Men låt oss bryta ner plattan låt för låt.
#1: Marry The Night
Börjar lovande, men självklart ska flummet börja och allt jag får höra är en discolåt som jag likabra kunde få höra i nån remix senare. Höjdpunkten är vid ca 03:40 när händer klappas... då fick jag återhämta mig lite från discolåten.
#2: Born This Way
Ett av albumets starkaste och kraftigaste låtar. Här har du en låt som provocerar, och gör det på rätt sätt. Trycket i låten är hårresande och alla instrumentspår spelar en fin symbios med varandra. Hennes mening "A different lover is not a sin, believe capital H-I-M" sitter som en fågel i en fågelholk. Många har svårt för den här låten, men ge den en till chans och du har den precis där den ska vara. Sen kan vi prata hur mycket som helst om själva videon till låten, men det handlar inte den här recensionen om. Det enda jag är osäker på är övergången mellan spår 1 och 2, sitter inte alls. Men det blir lätt förlåtet såfort "Born This Way" börjar ordentligt.
#3: Goverment Hooker
Och så börjar flummet igen, på ett väldigt negativt sätt. Finns inget sätt att greppa denna låt, den är okontrollerad och bara allmänt irriterande. Sämsta låten när du har huvudvärk. Och "put your hands on me, John F. Kennedy", vad i h*lvete vill du säga med det Gaga?
#4: Judas
Vad i självaste f*n, h*lvetes satan i gatan är detta? Övergången mellan spår 3 och 4 är som en kräkreflex. Förstår inte alls vad människor ser i denna låt, antingen är de fullkomliga idioter som inte förstår konceptet med bra musik eller så är det sorgligt nog denna låga niva av musikkvalité som vår värld har sjunkit till. Och från att verserna ska låta agressiva med hennes småskrolliga "coola" röst, till en snabb växling till en refräng som låter som en introvinjett till en manlig version av en japansk animerad "Sailor Moon" serie. Hjälten heter Judas, och han har en tanga, akta dig för hans skinkor av superkrafter!
Lady Gaga försöker reprisera sin framgång med "Alejandro", men skillnaden är att hon höll den låten otroligt kontrollerad och hade många inslag av fioler och latinsk värme, men viktigast av allt var att Lady Gaga tar sin man Alejandro på allvar och sjunger med äkta känslor. Judas känns som en kille som hittade i rännstenen och de sniffar igelkottsblod samtidigt de hånglar.
#5: Americano
Och när vi nu ändå pratar om latinsk värme, så ska självklart Gaga prova på att sjunga spanska. Den spanska flamencon vänder sig i graven, gråter och jag undrar; hur kan du inte se vad du gjorde fel i denna låt? Men inte bara kattpiss, den har ett svagt tryck i sig som är förförande.
#6: Hair
Yes, äntligen börjar plattan gå uppför! Den börjar härligt som "Speechless" i Fame Monster (som är en av den plattans bästa spår). Men sen... vad händer...? Jo, allt disco/trance crap börjar och låten blir densamma som de andra discolåtarna i hennes samling. Och när jag trodde att det inte ska bli sämre, så börjar hon bli agressiv och slarvig efter första refrängen... åh, sluta!! Ps. påminner också mycket om en japanska anime-serie vinjett.
Men efter 4 minuter så blir låten acceptabel, men det är ganska för sent då...
#7: Scheiße
Ok... en låt som översätts till "Skit" på svenska. Och mer än så behöver jag inte säga. Låttiteln säger allt.
#8: Bloody Mary
Varför påminner introt väldigt mycket till introt till en annan låt...? Plagiat frågetecken?
Detta är en halv-tre låt på en misslyckad klubb där alla är kristna och desperata.
#9: Bad Kids
Oj, nej.. en Gaga som låter som en präst under en upphetsande gudstjänst introducerar låten. Och så börjar disco/trancet. Men det är kontrollerad, bra tryck, texten och rösten lockande. Refrängen sitter inte där den ska, men låten klarar sig. Äntligen, sju spår väntade jag på tills något som detta skulle komma. Bara sju spår för sent.
#10: Highway Unicorn (Road To Love)
Började ok, trummorna kommer, blir bättre, Gaga kommer in, blir bättre... Men sen då? Blev inget mer än så. Den flummande sen till sig och så fort refrängen kom så dog allt hopp.
#11: Heavy Mental Lover
Inte orginell, smakprov på andra (mycket bättre) låtar. Trycket är inte bra, obehagligt och vill bara få mig att vilja döda kaninungar. Men efter ett tag så tar det sig. Och så fort Lady Gaga börjar med "Ohhh.. oohhh.." i låten så kan man inte låta bli att känna ett hårstrå eller två i nacken resa sig. Och det som gjorde låten ännu bättre; jag slapp så mycket kristen text och fick bara höra en bra melodi.
#12: Electric Chapel
Första låten som sticker ut från albumen, med en elgitarr i början. Vad är detta? Jag fortsätter lyssna spänt... och där sprack det... disco-melodin dök upp. Men så fort Lady Gaga börjar sjunga så blir låten intressant igen. Många känslor på så kort tid. En av de coolare låtarna på plattan, helt klart. Och plattan börjar gå uppför! Men vänta... är det inte typ 2 låtar kvar efter den här...?
#13: You And I
Oj! Piano! Kan det vara sant? Bästa kombinationen - Gaga och ett piano? Fröken, drottningen har gjort en normal, country-influerad låt på hennes annars väldigt Disco-sönderkn*llade platta. Kan inget annat göra än att älska den fullt ut.
#14: The Edge Of Glory
Okej, en till discolåt. Toppen... Men satan vilket bra röst du har Gaga i den här. Och det är en helt acceptabel Disco-pop låt som kan höra hemma på en platta istället för klubbgolvet. Och saxofonen är en charmig krydda i denna välkomponerade melodi!
Albumet i helhet:
Bästa låtarna: You And I och Born This Way
Sämsta låtarna: Bloody Mary och Judas (Bloody Judas)
Och då är jag väldigt snäll. Nån borde egentligen smiska Gaga och säga "Sluta! Det räcker.". Fokusera dig på bra texter, bra melodier som framhäver det bästa i din röst och dumpa alla producenter och idioter som säger att du ska fortsätta hålla på med allt Disco/Trance-trams.
Vad är Lady Gagas fixering att vilja repetera sin låttitel minst 10-20 gånger i varje låt. Visst, många (de flesta) artister gör det, men i detta album låter det bara så illa och fel. Låten "Born This Way" och "You and I" är de enda som klarar sig undan det.
Och vad är grejen med alla kristna-, Jesus-, kors-relaterade saker i nästan alla låtar i "Born This Way"-albumet? Har du hittat Gud, Gaga? Hon berättade ju att hon höll på att skriva nya låttexter under hennes stora Monster Ball-turné, samma turné som höll på ge henne psykbryt, ingen sömn på 72(?) timmar i sträck osv. Och det märks. När man inte får total fokus och främst sömn så verkar man hallucinera om Gud, Jesus och Judas och tro sig skriva bra, kristna sånger. Men stämpla detta album som Christian Pop/Disco/Trance och inte som en vanlig Pop-platta.
Låt mig hämta andan..
Så, vad fick jag uppleva? En Disco-platta av slarvig kvalité. Tre, max fyra, låtar stack ut och gjorde det j*vligt bra. Problemet med Gaga i helhet är att alla hennes plattor är så. Det finns ca fyra låtar som är riktigt bra, resten är kattpiss. Första plattan hade 14 spår, varav 4 bra låtar (Poker Face klart bästa), andra plattan hade 8 spår, varav 5 bra (Bad Romance och Speechless fullkomligt felfria). Men denna platta, "Born This Way", har 14 spår, varav 2 riktigt bra, 1 bra, 2-3 ok. Vad är detta?
Fokusera på det som var bra på denna platta, som Born This Way. Den hade både kraft, rätt provocation och energi som världen behöver. You and I stack ut som Joan i Mad Men, en countryinfluerad låt som ger mig tårar och gåshud.
När jag gjorde lite research så upptäckte jag även att på den förlängda plattan så medföljer en country-version av "Born This Way"-låten. Hade den bytts ut med någon annan av orginallåtarna på denna platta så hade det blivit ett enormt lyft! Country-versionen var till och med bätte än orginalet.
Men självklart kommer Lady Gagas "Born This Way" sälja guld. Det är det här ungdomarna vill ha idag. Ingen smak för bra musik, melodi eller känslan att vilja försvinna bort i musikens värld för en stund. Vad kan jag säga; människor är inkompetenta.
Nej, jag har inte lyssnat på denna platta en gång. Jag lyssnade på den första gången under en lång promenad, andra gången med släkta lampor i vardagsrummet, tredje gången strax innnan denna recension.
Ses om två år Fröken Gaga, och om du inte skärper dig så har du tappat en lyssnare och konsument.
V.20
Veckans låt: Electric Light Orchestra - Four Little Diamonds
Veckans film: The Godfather: Part II
Review: The 82nd Annual Academy Awards
Men Oscarsgalans kvalité var lägre än förra året och statyetterna gick inte helt riktigt till dess rätta vinnare. Men en sammanfattning är nog i sin ordning.
Bästa kortfilm, Bästa animerade kortfilm, Bästa kortfilmsdokumentär, Bästa Kostym och Bästa Utländska Film var jag absolut inte insatt i, så dessa kan jag inte ha någon åsikt om.
Bästa dokumentär: The Cove
Vann rätt: JA
Helt klart värt sin statyett. Det enda klantiga var att Richard O'Barry var illa tvungen att ha ett stort plakat där det stod ett sms-nummer så att människor skulle sma och bidra pengar. Då klippte Oscarsgalan bild och den s.k. avgångsmusiken (när den som tar emot statyetten har pratat för länge och måste gå av scenen) började spela så att killen som pratade inte fick tacka klart alla människor han ville. Vilken flopp.
Bästa Animerade Långfilm: Up
Vann rätt: NJA, Fantastic Mr. Fox
Självklart skulle Pixar plocka hem statyetten för bästa animerade långfilm, men det hade varit roligt om Fantastic Mr. Fox fick den för det känns lite mer engagerat när man gör animering mer fysiskt med t.ex. stop-motion.
Bästa Visuella Effekter: Avatar
Vann rätt: JA
Ingen snack om saken; Avatar har revolutionerat filmindustrin med framtidens visuella effekter. Men trots det så hade Star Trek otroligt snygga effekter, men slår dock inte Avatar, not by a long shot.
Bästa Ljudredigering: The Hurt Locker
Vann rätt: JA
Värt priset, men det fanns andra, starka kandidater.
Bästa Ljudmix: The Hurt Locker
Vann rätt: NEJ, Avatar eller Transformers: The Revenge Of The Fallen
Den var bra ljudmixad, men Avatar och Transformers: The Revenge Of The Fallen var riktigt bra ljudmixad, en rysning går längs kroppen när man ser de två filmerna (som tyvärr inte man får av The Hurt Locker).
Bästa Sång: Crazy Heart
Vann rätt: NEJ, Nine
Visst, det var en fin sång, men låten från Nine (som Marion Cotillard så underbart sjunger) var mycket bättre. Trots att filmen Nine var dålig.
Bästa Musik: Up
Vann rätt: NJA, Avatar
Minns inte hur musiken var i Up, men då jag minns Avatars musik bättre så tycker jag den förtjänade detta pris.
Bästa Smink: Star Trek
Vann rätt: JA
Ingen snack om saken. Klockrent smink.
Bästa Scenografi: Avatar
Vann rätt: JA
Fantastisk scenografi. Självklar vinnare.
Bästa Klippning: The Hurt Locker
Vann rätt: NJA, Avatar
The Hurt Locker är ritkigt bra klippt, men Avatar var en riktigt stark kandidat. Men endast en vinnare blir det ju...
Bästa Foto: Avatar
Vann rätt: JA
Absolut värt statyetten.
Bästa Bearbetat Manus: Precious: Based On The Novel Push By Sapphire
Vann rätt: NEJ, Up In The Air
Denna statyett blev jag mest förvånad över; verkligen inte värd. Manuset var inte alls märkvärdigt, man har sett det mesta förut. Synd verkligen att Up In The Air inte tog hem priset, då det har ett bättre manus som även är aktuellt.
Bästa Manus: The Hurt Locker
Vann rätt: NJA, The Messenger
The Hurt Locker har ett bra och starkt manus, men The Messengers manus intresserade mig mer.
Bästa Regi: Kathryn Bigelow (The Hurt Locker)
Vann rätt: JA
Ja, varför inte... Som den snobbiga och uppstoppade Barbra Streisand tyckte; att kanske vi äntligen får se en kvinnlig regissör få statyetten.
Bästa Kvinnliga Biroll: Mo'Nique (Precious)
Vann rätt: JA
Mest säkra kortet på Oscarsgalan. Hade varit sjukt om någon annan vann den, speciellt Maggie Gyllenhaal (som inte alls var speciell i sin roll i "Crazy Heart") eller Penélope Cruz från "Nine" (som inte gjorde mer än att gråta och flumma runt i filmen).
Bästa Manliga Biroll: Christoph Waltz (Inglourious Basterds)
Vann rätt: JA
Andra mest säkra kortet på Oscarsgalan.
Bästa Kvinnliga Huvudroll: Sandra Bullock (The Blind Side)
Vann rätt: JA
Sandra Bullock var riktigt bra i filmen och förtjänade statyetten. Var riktigt orolig faktiskt precis innan utdelningen, då det helt plötsligt kändes som att Gabourey Sidibe (från "Precious") skulle ta hem den. Då hade jag blivit riktigt upprörd, då hon inte alls var så speciell eller vidare intressant.
Bästa Manliga Huvudroll: Jeff Bridges (Crazy Heart)
Vann rätt: NEJ, Jeremy Renner (The Hurt Locker)
Alltså, jag förstår inte riktigt varför Jeff Bridges vann denna kategori, han gjorde inte en sån otroligt stor prestation; han spenderar större delen av filmen av att ligga i sängen, vara full och titta runt. Hur kan det ge en person en Oscarstatyett? Jeremy Renner kune likabra ha fått den då, som gjorde så mycket mer. Eller varför inte Morgan Freeman?
Bästa Film: The Hurt Locker
Vann rätt: NEJ, Avatar
Det räcker med att The Hurt Locker plockade hem Bästa Regi, men Bästa Film skulle faktiskt Avatar ha fått. Tänk såhär; vilken film kommer du mest minnas från 2009? Och när Avatar är den mest inkomstbringande filmen någonsin så borde det räknas med i leken. Dessutom när The Hurt Lockers producent skickar runt ett mail till alla i Oscarskommitén att de ska rösta på The Hurt Locker och absolut inte på Avatar så ger det The Hurt Locker ännu mindre respekt att vinna detta pris.
Tyvärr så var den för seg, för manuslagd och tråkig. Alldeles för stelt. Varför fick inte Steve Martin och Alex Baldwin friare möjligheter att få skämta och prata. Det hade lättat upp stämningen!
Galans höjdpunkt: Martins och Baldwins "Paranormal Activity" sketch och att Sandra Bullock vann Oscarn.
Galans flopp: Precious tar hem statyett för manus, sjukt många reklampauser.
Oscarkvällens maratonhöjdpunkt: Såg galan på jobbet med Alex och Fabian.
Oscarkvällens maratonflopp: Natten var lång, Alex spiller kaffe över min tröja, man blev trött och otroligt seg.
Och "bäst" av allt; Alex och jag började jobba direkt efter Oscarsgalan var över. Sen körde jag ett 2-timmars pass som programledare. Och fick veta för en stund sen att jag ska köra 2-timmars pass imorgon igen...
Review: Florence + The Machine (Live @ Debaser 4/3-10)
Klockan 18.55 anländer jag till Debaser och ställer mig i den lilla kön som bildats framför ytterdörrarna. 19.00 släpper de in oss. Hänger in jackan i garderoben och ställer mig som femte person i kön för att vänta på att bli insläppt in i lokalen. När klockan blir ca 19.40 så blir vi äntligen insläppta. Jag skyndar mig fram till gallret och hamnar absolut längst fram, två steg höger från mittengallret. Perfekt sikt. Sen får vi alla vänta otåligt i 45 minuter tills något händer.
Förbandet, Sian Alice Group, gör entré 20.40. De ger oss en psykedelisk känsla och bara en droppe smakprov av vad Florence senare kommer att ge oss. Musiken är ok, men det är ingen grupp som jag skulle vanligtvis lyssna på. En liten rolig grej; syntaren såg ut som en yngre version av Neil Patrick Harris.
Sian Alice Group.
Sedan får vi otåligt vänta igen. Men det tar inte lång tid förrän Florence + The Machine äntligen gör entré på Debaser, Stockholm, Sverige.
1. Howl
Florence + The Machine gör en god entré och börjar konserten spännande och intressant. När Florence Welch tar ton så ryser det i kroppen; hon har inte bara en fantastisk röst på plattan, hon har en fantastisk röst även när hon uppträder. Men tyvärr så blir det inte mycket mer på denna låt. Hon tar ingen vidare kontakt med publiken och det vi får se är Florence med en trumpinne och en otroligt kraftfull stämma.
2. Cosmic Love
Låten som jag hade mest förväntningar kring, då det är min absoluta favorit på plattan. Men tyvärr så levererar hon inte den så underbart som hon kunde ha gjort. Dessutom var hon alldeles för inne i sin egen sång, än att tänka på framträdandet. Men live-versionen som de gjorde var vacker och speciell, inget som jag kommer någonsin att få höra igen...
3. My Boy Builds Coffins
Äntligen släpper Florence mikrofonen och tar en ordentlig kontakt med publiken och genast blir känslan större när man nu känner att man har kontakt med Florence och Florence har kontakt med dig.
4. Kiss With A Fist
Den mest fartfyllda låten blir även en av kvällens höjdpunkter. Med en hoppande Florence och ett fyrverkeri av scenlampor så får det Debasers golv att skaka.
5. Hurricane Drunk
Florence ger oss en helt ny känsla kring denna låt, och hon gör det riktigt riktigt bra.
6. I'm Not Calling You A Liar (Ghost)
En av kvällens lugnaste framträdanden, och även den vackraste. Så vacker att en tår rann ner längs kinden.
7. Between Two Lungs
Även en mycket vacker låt, men dessvärre verkade Florence Welch ha fått lite tekniska problem (man ser det i början av klippet). Detta verkade få henne att tappa bort sig lite. Men ändå lyckades de göra denna djupa sång till ett minnesvärt moment under denna kväll.
8. Drumming Song
Bästa låten på hela kvällen. Trummorna slogs med full styrka, Florence tog i med fullaste kraft, ett framträndande jag inte sett förut. Mot slutet av låten släpper Florence mikrofonen och riktar den mot den svenska publiken och alla tar ton med djupaste stämma. Ett framträdande som Florence + The Machine har lämnat ett djupt spår i oss alla och Debaser.
9. Blinding
En av de djupaste sångerna under kvällen. Florence sjunger djupt in i mikrofonen och ger oss alla slags toner som hon kan.
Paus
Sedan tar Florence + The Machine en liten drickpaus och undertiden tackar Florence Welch den svenska publiken och introducerar medlemmarna i The Machine. Du kan se detta här.
10. You've Got The Love
Så fort Florence börjar sjunga första raden så skriker hela publiken ut i jubel. Det blev inget annat än underbart.
11. Dog Days Are Over
Fullkomligt klockrent. Detta är nu hon tar som mest kontakt med publiken och levererar deras mest kända låt och gör den helt makalös. Dessutom får vi alla under låten sätta oss ner och när Florence tillslut skriker "Go!!" så hoppar vi alla upp och ger maxutslag på decibelmätaren. Detta kan du få se här.
12. Rabbit Heart (Raise It Up)
Sista låten på konserten. Och trots att Florence har gett allt med sin röst under denna minnesvärda kväll så håller hon inte tillbaka på krutet utan ger allt in i det sista. Hon sjunger med stark falsett, skuttar, hoppar, svingar sin gröna skogsklänning överallt hela vägen tills låten är över. Sedan ställer hon sig i mitten av scenen, bugar, och tackar publiken.
Jag var först skeptisk och besviken på kvällen, men behövde nog smälta den lite. Jag insåg nog inte riktigt var som verkligen hände den kvällen. Jag stod alltså längst fram vid gallret och såg en av mina favoritartister uppträda varenda låt från hennes platta "Lungs". Är inget annat än en minnesvärd kväll som jag sent kommer att glömma.
Här kommer ett flertal bilder som jag lyckades fånga.
Florence Welch autograf.
