Sebastians Egna Blogg

När jag blev tillfrågad om huruvida jag betygsätter filmerna jag recenserar så insåg jag faktiskt att det kanske inte är så uppenbart som jag egentligen tror. Aftonbladet kör med sina plustecken och ett minus när en film har fått bottenbetyg. Expressen använder sina getingar och en överstruken geting när en film är riktigt illa. Den världskända kritikern Roger Ebert använder en 4-betygsskala (egentligen femskala, men om en film verkligen suger så får den inget betyg alls av honom). IMDB har en tioskala och SvD har sin tärning med sex sidor.

Så alla har sin eget sätt att betygsätta filmer, men alla kan innebära olika. En fyra hos SvD är inte samma sak som en fyra från Roger Ebert till exempel, då SvD gav då filmen 4/6 (vilket kan anses som bra eller lite bättre än bra) och Eberts 4/4 betyder toppbetyg. Likaså var jag själv oklar innan min gode vän Fabian och jag klargjorde för varandra att en 5:a på IMDB är ju ett OK-betyg för då innebär det ju att filmen har fått 5/10, medan jag innan ansåg att 7/10 var mer ett sådant betyg.

Så, för att komma till min betygskala. Folk undrade varför jag till exempel gav filmen Sucker Punch en etta och inte en nolla i betyg, då jag totalsågade filmen och jag hade inte något positivt att säga om den. För mig så måste en film ha ett betyg, oavsett hur bra/dålig den än är. En film som träffar alla noter, prickar alla "lådor" på enkäten får ju såklart ett toppbetyg och en film, som Sucker Punch och Bitch Slap, kan inte få lägre än en etta. En nolla anser jag inte vara med på en betygskala. Tänk dig, det vore som om du fick tillbaka ett prov och du inte hade fått något betyg alls på den. För hur dåligt det än går på provet så kan du inte få lägre än ett IG (eller ett F i det nya betygsystemet).

Så det är bara så simpelt som det. Fast vill du ha det solklart ändå så betyder varje skala följande;

5/5: Toppen/Fantastisk, bästa betyget - "felfri" film eller en som verkligen är unik eller sticker ut
4/5: Riktigt bra, stark och solid - De som gör starka intryck eller lyckas underhålla/spela ut sig själv utan att falla
3/5: Bra/OK, lyckas med det mesta - Har svagheter eller inte vidare mycket substans men är helt acceptabel
2/5: Godkänd/Inte så bra - Innehåller många fel eller kan i sin helhet inte vara tillräcklig som funktionell eller underhållande film
1/5: Dålig/Rutten/Katastrof, misslyckas (ibland totalt) eller kan ibland vara ett fullständigt fiasko - Filmer som inte alls fungerar, har inget underhållningsvärde eller är genuint onda


Har tankar på att ändra min betygssymbol, men till vad... Någon som har ett bra förslag?

Bitch Slap

 

Genre: Action/Komedi

Regi: Rick Jacobson

Medverkande: Julia Voth, Erin Cummings, America Olivo, Michael Hurst

Längd: 109 minuter

Från: 15 år

 

 

 

Då och då beskådar jag filmer där förväntningarna har varit låga, men som ändå lyckas göra mig besviken. Ibland har det varit filmer som gått in i ena örat och ut ur det andra. Det finns däremot sällsynta fall av filmer där det inte finns någonting annat att göra än att plåga sig igenom de ändlösa minuterarna för att i slutändan stolt kunna säga: ”Jag klarade det...!”

 

Bitch Slap var en av dessa. Jag skulle kunna knäcka fingrarna, öka växeln och skriva sidor om vad som är fel med Rick Jacobsons ”pojkdrömsprojekt”, men då skulle jag bara göra filmen en tjänst. Faktum är att människor får tolka denna film precis som de själva vill, men i slutändan kan inget annat mer sägas än att Bitch Slap är ett skamfullt B-filmsprojekt som inte ens skulle hamna på pappret från första början.

 

Vad handlar filmen om då? Handlingen, om jag nu vågar kalla det så; tre stygga tjejer reser till ett avlägset gömställe i öknen för att stjäla 200 miljoner dollar i diamanter från en hänsynslös gangster. Vad filmens skapare däremot lägger ner storyn på är fem minuter av den totala längden och fyller upp resten av tiden med slow-motion sekvenser på svettiga lår och tajta byster (vilket, tro mig, täcker nästan halva tiden), poänglösa stridssekvenser, hångel och oralsex. Det finns till och med ett ögonblick där de tre huvudrollskaraktärerna kastar vatten på varandra, efter att en av dem har påpekat att det var så väldigt varmt. Och då råkade det bara stå ett par vattenhinkar precis bredvid...

 

Andra kritiker har ställt sig bakom filmen och sagt i dess försvar att Bitch Slap är en hyllning för B-filmsgenren och att den aldrig är menad att tas seriös. Problemet är fortfarande att en film som inte ska tas seriöst måste fortfarande ha något som driver filmen framåt, något som underhåller tittaren, en röd tråd eller åtminstone en story som kan överleva längre än vad det tar att koka kaffe. Kalla Bitch Slap vad du vill, men filmen kan inte ens stå på sina egna fötter.

 

Vad vill Bitch Slap egentligen säga? Varför existerar den ens? Filmen anspelar på varje tonårspojkes dröm; svettiga och oljiga storbröstade kvinnor med vapen, svärd och explosioner i bakgrunden, lesbiskt sex och krystade dialoger med ett tungt soundtrack. Jag kan ärligt erkänna att jag hade blivit underhållen av detta, om det nu inte råkade vara att Jacobson helt och hållet förlorade greppet om vad han höll på med. Ser man även tillbaka på vad denna man bland annat tidigare regisserat så blir saker mycket klarare; sex avsnitt She Spies (en serie om tre väldigt slimmade kvinnospioner), tolv avsnitt av Baywatch, tolv avsnitt från Xena: Warrior Princess. Mer än så behöver inte nämnas innan man förstår att det finns ingen substans i denna karls kreativitet. Se hellre Death Proof av Quentin Tarantino, även om jag personligen inte tycker om filmen så är den Citizen Kane i jämförelse med Bitch Slap.

 

Önskar verkligen att de tre kvinnor som spelade huvudrollerna skäms hela vägen till graven och att Rick Jacobson aldrig mer får sätta sig i regissörsstolen eller ens komma i närheten av en skrivmaskin och kan då riskera att förgifta bioduken med ännu ett fiasko.

 

Betyg:

 

En recension av Sebastian Castro

Sucker Punch

Genre: Fantasy/Action

Produktionsland: USA

Regi: Zack Snyder

Medverkande: Emily Browning, Abbie Cornish, Jena Malone, Vanessa Hudgens

Längd: 105 minuter

Från 11 år

 

 

Med filmens slogan ”You will be unprepared” sätter jag mig ner och förväntar något jag aldrig tidigare sett. Zack Snyder, som innan gav oss 300 och Watchmen, levererar nu nästa stora spektakel. Dessvärre blir filmens lovord lögner.

 

Med en öppnande teaterridå presenteras Sucker Punch och en liten blond tjej sitter på en säng, som senare introduceras som Baby Doll. Hela ingressen fortsätter därefter som ett segt musikvideomontage där hon räddar sin syster från att bli utnyttjad av deras styvfar, men som följd blir tvångsinlagd på ett mentalsjukhus. Här träffar hon fyra andra tjejer och tillsammans beslutar de sig att rymma från anstalten. För att bli fria måste de dock hitta fem diverse föremål samt kämpa sig igenom olika utmaningar, vilket allt utspelar sig i en fantasivärld.

 

Förvirrad? Du är inte ensam.

 

Bristerna i Sucker Punch är många. När Snyder öppnar filmen som en musikvideo, i slowmotion med urblekta färgnyanser, får det mig att undra om det är MTV jag tittar på. Anstalten omformas senare i fantasivärlden till en strippklubb där tjejerna nu är utklädda till prostituerade. I denna nu mer färgglada, men lika känslomässigt dystra miljö måste de dansa för personalen. Under själva danserna försvinner de dock in i ännu ett underland där de får strida mot antingen zombienazister, orcher eller robotar på gigantiska slagfält.

 

Redan tidigt in i filmen inser jag att det inte finns någon karaktär som hittills fångat mitt intresse eller känner mig involverad i. Inte ens i Baby Doll, ruskigt uselt spelad av Emily Browning, även om hon har svårigheter och motgångar i upptakten och därmed skriker efter sympatistämpeln. Browning kan inte göra någonting annat än att stöna till, fälla krokodiltårar och få varje replik låta krystad och tråkig. Faktum är att ingen karaktär lyckas ge oss minsta välvilja för någon. Och problemet ligger hos Zack Snyder.

 

Snyder har tidigare visat att det enda han egentligen engagerar sig i är sceneri och kostym. I 300 är det inoljade muskelberg till män som i en orgie av visuella miljöer och stridssekvenser för handlingen framåt. Watchmen led av precis samma sak; för mycket fokus på ytan och ingen substans.

 

En films centrala del är handling och karaktärer, resten är utfyllnad. Att Snyder gör raka motsatsen i Sucker Punch är bortom all förståelse, speciellt när det är han själv som står för manuset.

 

Filmen är så ytlig som den bara kan bli. Miljöerna, både de enormt datoranimerade drömslagfälten med explosioner överallt och den färgglada och motbjudande strippklubben, saknar funktion eller koppling till målet. Actionsekvenserna stannar också upp storyn och innehåller så snabba klipp att man ledsnar. Det ger bara ett intryck om att det endast existerar för att det inte finns något djup i scenen eller kan ge publiken den spänningen som annars krävs.

 

Egentligen förtjänar inte Sucker Punch den värderande uppmärksamheten den nu fått. Huruvida jag vill engagera mig i debatten om könspolitiken känns sannerligen bortkastad med tanke på filmens egna bristande engagemang i sig själv. Den är på många sätt ett sömnpiller. Eftersom karaktärerna aldrig utvecklas saknas en dramaturgisk struktur och filmen verkar ha en stolthet i att tro att den har någon form av ideologi i sig. Slutligen tycks han inbilla sig Snyder att allt han kastar mot åskådaren ska kunna fångas upp av den. Sanningen är att det faller dött på duken.

 

Skönt att i alla fall se att filmen gräver sin egen grav, då denna omogna smet inte borde se ljusets dagar alls.

 

Betyg: 

 

En recension av Sebastian Castro

NALLE PUHS FILM - NYA ÄVENTYR I SJUMILASKOGEN

 

Genre: Tecknad barnfilm

Produktionsland: USA

Regi: Stephen J. Anderson, Don Hall

Medverkande: Svenska röster: Jan Jönsson, Bengt Skogholt, Rolf Lydahl m fl.

Längd: 68 minuter

Barntillåten

 

 

Jag tvivlar på att det finns något barn idag som skulle ställa frågan: ”Vem är Nalle Puh?”. Björnen med ”väldigt liten hjärna” och de andra djuren från Sjumilaskogen är äntligen tillbaka i nya, tokiga äventyr.

 

Filmen börjar med att Nalle Puhs honungsförråd är slut. När han går ut för att hitta mer stöter han på åsnan Ior, som har tappat bort sin svans. Här beslutar sig Puh och hans vänner för att bege sig på ett strövtåg tillsammans i jakt efter svansen. Det visar sig emellertid vara svårare och mer äventyrligt än vad de anat.

 

Det är väldigt charmigt, och samtidigt befriande, att idag kunna få se en klassiskt animerad barnfilm som vågar hålla sig avspänd och lekfull när dagens barnfilmer är fullspäckade med 3D actiontempo.

 

Filmen är vimsig och fylld med både skojfrisk visuell humor och intelligenta språkskämt, som tyvärr försvinner bort i den svenska översättningen. Med sin snåla filmlängd lämnar den emellertid mig med suget efter mer, jag får inte nog av de kära djuren. Ändå hinner filmen bjuda på skratt och tårar och till slut lämnas jag med mysig värme i kroppen.

 

Betyg:

 

En recension av Sebastian Castro