Review: Drive
DRIVE
Genre: Drama/Action
Produktionsland: USA
Regi: Nicolas Winding Refn
Medverkande: Ryan Gosling, Carey Mulligan, Bryan Cranston
Längd: 100 minuter
Från 15 år
Via en vacker resa genom Los Angeles gator bjuder Nicolas Winding Refn här på ett konstnärligt och rått litet poesiverk.
Ryan Gosling spelar den dunkla karaktären endast kallad ”Driver”. Han är en förare. Han kör. Om det är som stuntman i Hollywood eller extraknäck som flyktförare för brottslingar så är det i slutändan bara han, bilen och vägen som betyder något för honom. När en stöt plötsligt går fel fastnar han mitt i ett maffiakrig.
Regissören Winding Refn, dansken bakom Pusher-trilogin, har här skapat en independentfilm med B-filmskänsla, vilket inte ska tas negativt. Anledningen är främst dess simpla men smart förpackade story och suggestiva form; vi följer en återhållsam karaktär som uttrycker sig med ytterst diskret kroppsspråk. Han är den väsentliga kärnan och alla händelser kring honom betraktar vi ur hans synvinkel.
De våldsamma sekvenserna är visuellt exploaterade och inget som är främmande från Winding Refn och hans tidigare verk. Han är en utmanande regissör som överraskar oss när vår gard är nere med dessa provokativa bitar, vilket här i Drive passar utmärkt i samband med stämning och handling.
Även om Drive ibland drar kopplingar till bland annat Martin Scorseses Taxi Driver så är filmen faktiskt baserad på en novell från 2005 med samma namn. Ändå finns det en fin liknelse; vi följer ju i förlagan storyn från Robert De Niros perspektiv.
Gosling är som gjord för rollen. Han har förmågan att kunna göra stor inverkan med minimala kroppsrörelser och blickar och när hans karaktär dessutom i hög grad är väldigt reserverad blir alla hans reaktioner desto pass mer slående. Filmen i sig följer även detta formmönster, den håller sig mestadels lågmäld och betraktar de mörka gatorna med ett fantastiskt stilfullt foto vilken verkligen ger inlevelsen om hur det är att köra under nattens gatlyktor.
Musiken har också ett substantiellt inflytande. Redan i början pumpar det elektronisk syntpop, vilket blir filmens stämning och signatur.
Drive är en visuell njutning med en fridfull konstkänsla. Som betraktare håller man sig i ständigt men vaksamt lugn fram till filmens tempoväxlingar som då kraftigt ökar spänningen. Vad besökaren än skulle tycka efter sin upplevelse så handlar det i slutändan bara om att ha upplevt ett elegant verk i fin B-filmsinramning, med Gosling i centrum som gör väldigt lite men gör det väldigt bra.
Det kommer att ta tid innan något liknande som Drive lyser upp våra biografer igen.
Betyg: 
En recension av Sebastian Castro
