Review: Sucker Punch
Genre: Fantasy/Action
Produktionsland: USA
Regi: Zack Snyder
Medverkande: Emily Browning, Abbie Cornish, Jena Malone, Vanessa Hudgens
Längd: 105 minuter
Från 11 år
Med filmens slogan ”You will be unprepared” sätter jag mig ner och förväntar något jag aldrig tidigare sett. Zack Snyder, som innan gav oss 300 och Watchmen, levererar nu nästa stora spektakel. Dessvärre blir filmens lovord lögner.
Med en öppnande teaterridå presenteras Sucker Punch och en liten blond tjej sitter på en säng, som senare introduceras som Baby Doll. Hela ingressen fortsätter därefter som ett segt musikvideomontage där hon räddar sin syster från att bli utnyttjad av deras styvfar, men som följd blir tvångsinlagd på ett mentalsjukhus. Här träffar hon fyra andra tjejer och tillsammans beslutar de sig att rymma från anstalten. För att bli fria måste de dock hitta fem diverse föremål samt kämpa sig igenom olika utmaningar, vilket allt utspelar sig i en fantasivärld.
Förvirrad? Du är inte ensam.
Bristerna i Sucker Punch är många. När Snyder öppnar filmen som en musikvideo, i slowmotion med urblekta färgnyanser, får det mig att undra om det är MTV jag tittar på. Anstalten omformas senare i fantasivärlden till en strippklubb där tjejerna nu är utklädda till prostituerade. I denna nu mer färgglada, men lika känslomässigt dystra miljö måste de dansa för personalen. Under själva danserna försvinner de dock in i ännu ett underland där de får strida mot antingen zombienazister, orcher eller robotar på gigantiska slagfält.
Redan tidigt in i filmen inser jag att det inte finns någon karaktär som hittills fångat mitt intresse eller känner mig involverad i. Inte ens i Baby Doll, ruskigt uselt spelad av Emily Browning, även om hon har svårigheter och motgångar i upptakten och därmed skriker efter sympatistämpeln. Browning kan inte göra någonting annat än att stöna till, fälla krokodiltårar och få varje replik låta krystad och tråkig. Faktum är att ingen karaktär lyckas ge oss minsta välvilja för någon. Och problemet ligger hos Zack Snyder.
Snyder har tidigare visat att det enda han egentligen engagerar sig i är sceneri och kostym. I 300 är det inoljade muskelberg till män som i en orgie av visuella miljöer och stridssekvenser för handlingen framåt. Watchmen led av precis samma sak; för mycket fokus på ytan och ingen substans.
En films centrala del är handling och karaktärer, resten är utfyllnad. Att Snyder gör raka motsatsen i Sucker Punch är bortom all förståelse, speciellt när det är han själv som står för manuset.
Filmen är så ytlig som den bara kan bli. Miljöerna, både de enormt datoranimerade drömslagfälten med explosioner överallt och den färgglada och motbjudande strippklubben, saknar funktion eller koppling till målet. Actionsekvenserna stannar också upp storyn och innehåller så snabba klipp att man ledsnar. Det ger bara ett intryck om att det endast existerar för att det inte finns något djup i scenen eller kan ge publiken den spänningen som annars krävs.
Egentligen förtjänar inte Sucker Punch den värderande uppmärksamheten den nu fått. Huruvida jag vill engagera mig i debatten om könspolitiken känns sannerligen bortkastad med tanke på filmens egna bristande engagemang i sig själv. Den är på många sätt ett sömnpiller. Eftersom karaktärerna aldrig utvecklas saknas en dramaturgisk struktur och filmen verkar ha en stolthet i att tro att den har någon form av ideologi i sig. Slutligen tycks han inbilla sig Snyder att allt han kastar mot åskådaren ska kunna fångas upp av den. Sanningen är att det faller dött på duken.
Skönt att i alla fall se att filmen gräver sin egen grav, då denna omogna smet inte borde se ljusets dagar alls.
Betyg: 
En recension av Sebastian Castro
