Sebastians Egna Blogg

LOL

Genre: Drama/Komedi

Regi: Lisa Azuelos

Medverkande: Miley Cyrus, Douglas Booth, Ashley Greene

Längd: 97 minuter

Från: Barntillåten??

Ska detta spegla dagens ungdomar?

Det tog mig lång tid att reflektera över tanken om det ens var värt att lägga ner tid på att tycka till om detta verk. "Har jag spenderat en och en halv timma av mitt liv på denna film så kan jag lika bra slänga ihop några synpunkter", tänkte jag.

(Ha i åtanken att jag la ner min minsta möjliga tid på detta.)

Where to begin?

Filmen heter LOL... Den börjar med tre tonårstjejer, går i slow-motion och samtidigt hörs Miley Cyrus voice-over säga "Det är så alla heta tjejer dyker upp". That was it, en minut in i filmen och redan är jag påväg till ett ställe där jag absolut vet jag inte kommer överleva. Men... en sann cineast ger aldrig upp, han biter ihop. Hela vägen till eftertexterna.

Vad fanns det då att säga, när eftertexterna väl började rulla? Jo, följande;

1. Regisserad av en person som uppenbarligen inte har en aning om hur tonåringar egentligen pratar eller beter sig. Allt är klyschat till max.

2. Överdriven, ingenting är trovärdigt.

3. Miley Cyrus låter som en rosslig, gammal porrstjärna.

4. Filmen ständiga "quirky"-moments får en att tappa gnistan för livet.

5. Denna regissör verkar inte ha någon originell idé och det hjälper heller inte med att hon gör om denna film, som är en remake av hennes tidigare film med samma namn...

6. Det finns en scen som involverar en anonym Web-Chat, en webbkamera och en kyckling… Och filmen är barntillåten i Sverige?

7. Jag har aldrig sett värre krokodiltårar än vad Miley Cyrus "lyckades" leverera.

8. Det kanske går att göra en fransk film om franska tonåringar och kalla den LOL, men inte en amerikansk film om amerikanska tonåringar. Inte på detta sätt som regissören gör det på i alla fall.

9. Det är skrämmande hur Demi Moore ser relativt oförändrad ut sedan Striptease eller G.I. Jane. De kom dessutom för 15 år sedan...

10. Bristen på engagemang gör att man så småningom glömmer bort vem som är vem.

Men summan av kardemumman är egentligen; det är ingen bra film. Inte ens i närheten. LOL har inget nytt att ge till filmvärlden, karaktärer så bleka att man tröttnar direkt och i huvudljuset står Miley Cyrus som glänser lika mycket som en avdankad och förlegad hummer.

Kan detta vara kandidaten till årets sämsta film mån tro?

Älska Mig Igen (The Vow)

Genre: Drama/Romantik

Regi: Michael Sucsy

Medverkande: Rachel McAdams, Channing Tatum, Sam Neill

Längd: 104 minuter

Från: 7 år

Fullproppat klichédrama med intressant verklighetsbakgrund

Det nygifta paret Paige och Leo är med om en ruskig bilolycka. När Paige tillslut vaknar upp efter en koma minns hon ingenting från de närmaste åren, inklusive sin man Leo. Leo måste nu försöka göra allt han kan för att få henne att falla för honom igen.

Anslaget är matad med käreksklichéer och romantisk musik vilket direkt ger kalla kårar. Det är inte förrän efter olyckan när Leo inser vad han måste göra för att vinna Paiges hjärta igen som filmen faktiskt börja vinna mitt hjärta. Eller snarare ge mig hopp för filmen.

Ändå finns det inget vi inte sett förut, till och med förutsägbarheten är enorm. Då ställer jag mig frågan; varför tyckte jag om den då? Svaret ligger hos skådespelarna och filmens depressiva stunder. Rachel McAdams har alltid varit en njutbar skådespelerska att se på duken och jag har någon märklig svaghet för Channing Tatum.

Ända sen jag såg Tatum i She’s The Man så visste jag att han kommer ha en varm plats i mitt hjärta, oavsett hur dålig filmen han medverkar i kan tänkas vara (The Dilemma är ett lysande exempel). Med ett känslosamt kroppsspråk och en karismatisk röst så lyckas han oftast leverera sina karaktärer med en glimt i ögat.

Slutsats; visst levererar inte The Vow något nytt på bordet och kan stundvis vara rätt uttråkande. Men att se Tatum och McAdams försöka ge en övertygande kärlekshistoria, med ett par fina och känslosamma stunder emellan, räcker gott och väl för mig. Allt avslutas även med ett fotografi på det riktiga paret filmen inspirerades av och ger ett mysigt hopp för livet och kärleken, även om det bara varade ett par minuter.

En recension av Sebastian Castro

För över en vecka sedan ställde sig den alldeles egna Mr. Michael Bublé på scenen i Globen Arena och gav Stockholm och det svenska folket en kväll de sent skulle glömma.

I över sju år har jag och min familj maniskt lyssnat sönder Bublés plattor, främst ”It’s Time”, men är ännu idag inte ens i närheten att ta en paus från det. Varför?

Varför väljer man att ha på sig samma skor dag in och dag ut? Varför väljer man att äta spagetti med köttfärssås minst en gång i veckan? För det har blivit en vardagssak. Att lyssna på Bublé är för mig något som alltid finns där, i bakgrunden, en vardagskväll. Hans musik och röst smälter in i nästan allt och det finns inget mer njutbart än att stå och laga middag en tröttsam vardagskväll och samtidigt höra hans röst sjunga ” You don’t need a catchy song, ’cause the kids will sing along, when you shoot it with a smile”. Vännerna har ibland plågsamt fått stå ut med att jag sätter igång en platta eller två när de är på besök (förlåt Fabian).

Så, med denna bakgrund nu förklarad så blev det väl inte större chock över att jag brast ut i total eufori när jag fick en glimt av en reklamfilm på TV som säger: ”Se Michael Bublé den 18 april”. Direkt kastar man sig på datorn och bokar fyra biljetter, parkett – dyrast och bästa platserna. Familjen blir tokiga och kalendern får ett uppbokat datum. Nu var det bara att vänta.

Förbandet hette Naturally 7 och var sju män som sjöng i s.k. "Vocal Play". Mäktigt imponerande, speciellt när alla kunde "imitera” instrument – allt från trummor till bas och munharmonika. De tog inte alltför mycket tid av kvällen utan höll det kort och underhållande.

När en knapp halvtimma hade passerat släcktes lamporna i arenan och introt till ”Cry Me A River” ljöd över hela Globen. Därefter var showen i full gång.

Bublé har en otrolig närvaro som är både personlig och ärlig. Även om han tydligt sa att han inte kom hela denna väg för att hålla en konsert – men för att ”throw a party” så blev det ändå en konsert. Fast det var den festligaste, mest livfulla, mest underhållande konsert jag någonsin varit på. Med hans eget tillstånd fick man sjunga med till varenda sång, även om rösten stank. Vi fick ställa oss upp och dansa om vi så ville och Securitypersonalen var förbjudna att lägga sig i.

Betyg:

Like Crazy

Genre: Drama/Romantik

Regi: Drake Doremus

Medverkande: Felicity Jones, Anton Yelchin, Jennifer Lawrence

Längd: 90 minuter

Från: 11 år

Jag vill ha dig, jag behöver dig, jag älskar dig, jag saknar dig – ”Like Crazy”. Denna tagline ger både en ganska charmig och tydlig vägledning om hur filmen kommer bana ut, utan att ge ett intryck om smörighet och överdriven kladdig kärlek. Detta får vi uppleva alldeles för mycket av i New Year’s Eve och One Day.

Like Crazy cirkulerar kring karaktärerna Jacob och Anna, som redan i öppningsscenerna faller hopplöst förälskade i varandra. De båda studerar på ett universitet i Los Angeles men när examen närmar sig uppstår ett dilemma; Anna som endast är i Amerika på ett studentvisum måste nu åka tillbaka till sitt hemland England. I sista sekund dock bryter Anna reglerna och beslutar sig för att stanna kvar i landet över sommaren, endast för att vara med Jacob. Detta blir följden av många komplikationer när hon senare försöker återbesöka landet. Jacob och Anna ställs nu inför beslutet om deras relation är värd all distans och svårigheterna kring det.

När filmen inleds med kärleksfulla montage av dessa två springa runt på stranden, på stan, åka gokart och vara extremt gulliga och udda så fick jag en inte alltför främmande kräkreflex; en stor oro att resten av filmen skulle innehålla liknande stämning började sköljas över mig. Detta stoppades fort när parets dilemma uppenbarades. Det som Like Crazy faktiskt lyckas med, som andra kärleksfilmer enkelt faller på, är trovärdigheten i parets relation och deras realistiska kärlek till varandra. Som beskådare har jag svårt att urskilja om detta faktiskt är riktigt kärlek som inträffar på duken eller om det är helt och hållet agerat.

Även med ett varsamt handhållet foto och få romantiska musikmelodier så lyckas regissören Drake Doremus faktiskt ge filmen en fin dokumentärkänsla, där vi får beskåda dessa två karaktärer och deras bekymmer med att inte riktigt kunna få vara med varandra. Regissören har dessutom uttalat om att manuset är helt improviserat, vilket faktiskt blev filmens vinst. Det finns ett otroligt flyt i dialogerna och inget känns krystat eller ”överdrivet kärleksfullt”, vilket vanligtvis existerar i de stora romantiska filmerna. The Notebook är ett exempel. Inte heller känns allt så repeterat vilket gör att karaktärernas handlingar och reaktioner blir lika överraskande för motspelaren själv som den blir för oss.

En liten notis dock, som inte är själva filmens fel utan endast en personlig känsla (spoilervarning); när Jacob under filmens gång blir tillsammans med Jennifer Lawrence karaktär, men sedan lämnar henne för Anna, blev jag förbannad. Ingen kille i sitt friska sinne skulle släppa en sådan tjej som henne. Inte när hennes karaktär dessutom framgår som helt felfri! Som sagt, detta är endast vad jag tycker men det kan vara dels för att jag finner Jennifer Lawrence helt oemotståndlig.

En recension av Sebastian Castro

Bitch Slap

Genre: Action/Komedi

Regi: Rick Jacobson

Medverkande: Julia Voth, Erin Cummings, America Olivo, Michael Hurst

Längd: 109 minuter

Från: 15 år

Då och då beskådar jag filmer där förväntningarna har varit låga, men som ändå lyckas göra mig besviken. Ibland har det varit filmer som gått in i ena örat och ut ur det andra. Det finns däremot sällsynta fall av filmer där det inte finns någonting annat att göra än att plåga sig igenom de ändlösa minuterarna för att i slutändan stolt kunna säga: ”Jag klarade det...!”

Bitch Slap var en av dessa. Jag skulle kunna knäcka fingrarna, öka växeln och skriva sidor om vad som är fel med Rick Jacobsons ”pojkdrömsprojekt”, men då skulle jag bara göra filmen en tjänst. Faktum är att människor får tolka denna film precis som de själva vill, men i slutändan kan inget annat mer sägas än att Bitch Slap är ett skamfullt B-filmsprojekt som inte ens skulle hamna på pappret från första början.

Vad handlar filmen om då? Handlingen, om jag nu vågar kalla det så; tre stygga tjejer reser till ett avlägset gömställe i öknen för att stjäla 200 miljoner dollar i diamanter från en hänsynslös gangster. Vad filmens skapare däremot lägger ner storyn på är fem minuter av den totala längden och fyller upp resten av tiden med slow-motion sekvenser på svettiga lår och tajta byster (vilket, tro mig, täcker nästan halva tiden), poänglösa stridssekvenser, hångel och oralsex. Det finns till och med ett ögonblick där de tre huvudrollskaraktärerna kastar vatten på varandra, efter att en av dem har påpekat att det var så väldigt varmt. Och då råkade det bara stå ett par vattenhinkar precis bredvid...

Andra kritiker har ställt sig bakom filmen och sagt i dess försvar att Bitch Slap är en hyllning för B-filmsgenren och att den aldrig är menad att tas seriös. Problemet är fortfarande att en film som inte ska tas seriöst måste fortfarande ha något som driver filmen framåt, något som underhåller tittaren, en röd tråd eller åtminstone en story som kan överleva längre än vad det tar att koka kaffe. Kalla Bitch Slap vad du vill, men filmen kan inte ens stå på sina egna fötter.

Vad vill Bitch Slap egentligen säga? Varför existerar den ens? Filmen anspelar på varje tonårspojkes dröm; svettiga och oljiga storbröstade kvinnor med vapen, svärd och explosioner i bakgrunden, lesbiskt sex och krystade dialoger med ett tungt soundtrack. Jag kan ärligt erkänna att jag hade blivit underhållen av detta, om det nu inte råkade vara att Jacobson helt och hållet förlorade greppet om vad han höll på med. Ser man även tillbaka på vad denna man bland annat tidigare regisserat så blir saker mycket klarare; sex avsnitt She Spies (en serie om tre väldigt slimmade kvinnospioner), tolv avsnitt av Baywatch, tolv avsnitt från Xena: Warrior Princess. Mer än så behöver inte nämnas innan man förstår att det finns ingen substans i denna karls kreativitet. Se hellre Death Proof av Quentin Tarantino, även om jag personligen inte tycker om filmen så är den Citizen Kane i jämförelse med Bitch Slap.

Önskar verkligen att de tre kvinnor som spelade huvudrollerna skäms hela vägen till graven och att Rick Jacobson aldrig mer får sätta sig i regissörsstolen eller ens komma i närheten av en skrivmaskin och kan då riskera att förgifta bioduken med ännu ett fiasko.

Betyg:

En recension av Sebastian Castro

Genre: Fantasy/Action

Produktionsland: USA

Regi: Zack Snyder

Medverkande: Emily Browning, Abbie Cornish, Jena Malone, Vanessa Hudgens

Längd: 105 minuter

Från 11 år

Med filmens slogan ”You will be unprepared” sätter jag mig ner och förväntar något jag aldrig tidigare sett. Zack Snyder, som innan gav oss 300 och Watchmen, levererar nu nästa stora spektakel. Dessvärre blir filmens lovord lögner.

Med en öppnande teaterridå presenteras Sucker Punch och en liten blond tjej sitter på en säng, som senare introduceras som Baby Doll. Hela ingressen fortsätter därefter som ett segt musikvideomontage där hon räddar sin syster från att bli utnyttjad av deras styvfar, men som följd blir tvångsinlagd på ett mentalsjukhus. Här träffar hon fyra andra tjejer och tillsammans beslutar de sig att rymma från anstalten. För att bli fria måste de dock hitta fem diverse föremål samt kämpa sig igenom olika utmaningar, vilket allt utspelar sig i en fantasivärld.

Förvirrad? Du är inte ensam.

Bristerna i Sucker Punch är många. När Snyder öppnar filmen som en musikvideo, i slowmotion med urblekta färgnyanser, får det mig att undra om det är MTV jag tittar på. Anstalten omformas senare i fantasivärlden till en strippklubb där tjejerna nu är utklädda till prostituerade. I denna nu mer färgglada, men lika känslomässigt dystra miljö måste de dansa för personalen. Under själva danserna försvinner de dock in i ännu ett underland där de får strida mot antingen zombienazister, orcher eller robotar på gigantiska slagfält.

Redan tidigt in i filmen inser jag att det inte finns någon karaktär som hittills fångat mitt intresse eller känner mig involverad i. Inte ens i Baby Doll, ruskigt uselt spelad av Emily Browning, även om hon har svårigheter och motgångar i upptakten och därmed skriker efter sympatistämpeln. Browning kan inte göra någonting annat än att stöna till, fälla krokodiltårar och få varje replik låta krystad och tråkig. Faktum är att ingen karaktär lyckas ge oss minsta välvilja för någon. Och problemet ligger hos Zack Snyder.

Snyder har tidigare visat att det enda han egentligen engagerar sig i är sceneri och kostym. I 300 är det inoljade muskelberg till män som i en orgie av visuella miljöer och stridssekvenser för handlingen framåt. Watchmen led av precis samma sak; för mycket fokus på ytan och ingen substans.

En films centrala del är handling och karaktärer, resten är utfyllnad. Att Snyder gör raka motsatsen i Sucker Punch är bortom all förståelse, speciellt när det är han själv som står för manuset.

Filmen är så ytlig som den bara kan bli. Miljöerna, både de enormt datoranimerade drömslagfälten med explosioner överallt och den färgglada och motbjudande strippklubben, saknar funktion eller koppling till målet. Actionsekvenserna stannar också upp storyn och innehåller så snabba klipp att man ledsnar. Det ger bara ett intryck om att det endast existerar för att det inte finns något djup i scenen eller kan ge publiken den spänningen som annars krävs.

Egentligen förtjänar inte Sucker Punch den värderande uppmärksamheten den nu fått. Huruvida jag vill engagera mig i debatten om könspolitiken känns sannerligen bortkastad med tanke på filmens egna bristande engagemang i sig själv. Den är på många sätt ett sömnpiller. Eftersom karaktärerna aldrig utvecklas saknas en dramaturgisk struktur och filmen verkar ha en stolthet i att tro att den har någon form av ideologi i sig. Slutligen tycks han inbilla sig Snyder att allt han kastar mot åskådaren ska kunna fångas upp av den. Sanningen är att det faller dött på duken.

Skönt att i alla fall se att filmen gräver sin egen grav, då denna omogna smet inte borde se ljusets dagar alls.

Betyg: 

En recension av Sebastian Castro

NALLE PUHS FILM - NYA ÄVENTYR I SJUMILASKOGEN

Genre: Tecknad barnfilm

Produktionsland: USA

Regi: Stephen J. Anderson, Don Hall

Medverkande: Svenska röster: Jan Jönsson, Bengt Skogholt, Rolf Lydahl m fl.

Längd: 68 minuter

Barntillåten

Jag tvivlar på att det finns något barn idag som skulle ställa frågan: ”Vem är Nalle Puh?”. Björnen med ”väldigt liten hjärna” och de andra djuren från Sjumilaskogen är äntligen tillbaka i nya, tokiga äventyr.

Filmen börjar med att Nalle Puhs honungsförråd är slut. När han går ut för att hitta mer stöter han på åsnan Ior, som har tappat bort sin svans. Här beslutar sig Puh och hans vänner för att bege sig på ett strövtåg tillsammans i jakt efter svansen. Det visar sig emellertid vara svårare och mer äventyrligt än vad de anat.

Det är väldigt charmigt, och samtidigt befriande, att idag kunna få se en klassiskt animerad barnfilm som vågar hålla sig avspänd och lekfull när dagens barnfilmer är fullspäckade med 3D actiontempo.

Filmen är vimsig och fylld med både skojfrisk visuell humor och intelligenta språkskämt, som tyvärr försvinner bort i den svenska översättningen. Med sin snåla filmlängd lämnar den emellertid mig med suget efter mer, jag får inte nog av de kära djuren. Ändå hinner filmen bjuda på skratt och tårar och till slut lämnas jag med mysig värme i kroppen.

Betyg:

En recension av Sebastian Castro

DRIVE

Genre: Drama/Action

Produktionsland: USA

Regi: Nicolas Winding Refn

Medverkande: Ryan Gosling, Carey Mulligan, Bryan Cranston

Längd: 100 minuter

Från 15 år

Via en vacker resa genom Los Angeles gator bjuder Nicolas Winding Refn här på ett konstnärligt och rått litet poesiverk.

Ryan Gosling spelar den dunkla karaktären endast kallad ”Driver”. Han är en förare. Han kör. Om det är som stuntman i Hollywood eller extraknäck som flyktförare för brottslingar så är det i slutändan bara han, bilen och vägen som betyder något för honom. När en stöt plötsligt går fel fastnar han mitt i ett maffiakrig.

Regissören Winding Refn, dansken bakom Pusher-trilogin, har här skapat en independentfilm med B-filmskänsla, vilket inte ska tas negativt. Anledningen är främst dess simpla men smart förpackade story och suggestiva form; vi följer en återhållsam karaktär som uttrycker sig med ytterst diskret kroppsspråk. Han är den väsentliga kärnan och alla händelser kring honom betraktar vi ur hans synvinkel.

De våldsamma sekvenserna är visuellt exploaterade och inget som är främmande från Winding Refn och hans tidigare verk. Han är en utmanande regissör som överraskar oss när vår gard är nere med dessa provokativa bitar, vilket här i Drive passar utmärkt i samband med stämning och handling.

Även om Drive ibland drar kopplingar till bland annat Martin Scorseses Taxi Driver så är filmen faktiskt baserad på en novell från 2005 med samma namn. Ändå finns det en fin liknelse; vi följer ju i förlagan storyn från Robert De Niros perspektiv.

Gosling är som gjord för rollen. Han har förmågan att kunna göra stor inverkan med minimala kroppsrörelser och blickar och när hans karaktär dessutom i hög grad är väldigt reserverad blir alla hans reaktioner desto pass mer slående. Filmen i sig följer även detta formmönster, den håller sig mestadels lågmäld och betraktar de mörka gatorna med ett fantastiskt stilfullt foto vilken verkligen ger inlevelsen om hur det är att köra under nattens gatlyktor.

Musiken har också ett substantiellt inflytande. Redan i början pumpar det elektronisk syntpop, vilket blir filmens stämning och signatur.

Drive är en visuell njutning med en fridfull konstkänsla. Som betraktare håller man sig i ständigt men vaksamt lugn fram till filmens tempoväxlingar som då kraftigt ökar spänningen. Vad besökaren än skulle tycka efter sin upplevelse så handlar det i slutändan bara om att ha upplevt ett elegant verk i fin B-filmsinramning, med Gosling i centrum som gör väldigt lite men gör det väldigt bra.

Det kommer att ta tid innan något liknande som Drive lyser upp våra biografer igen.

Betyg:

En recension av Sebastian Castro

Ny design. Tja, varför inte?

Har nu även beslutat mig för att faktiskt försöka få iväg lite fler inlägg på denna annars extremt neddammade lilla blogg genom att skriva lite recensioner – främst om film – samt aktualiteter inom filmbranschen. Och självklart slänger jag väl in något inlägg här och där om vardagslivet, men inte är människor särskilt intresserade av det...

Imorgon publicerar jag min recension av Drive, som enligt mig var förra årets bästa film.

När nu drottningen för alternativa klänningar och Pop/Dance-industrin har släppt sitt mycket efterlängtade tredje (enligt annat folk, hennes andra) album så tog jag mig tiden att undersöka hennes bisarra värld. Blir det tredje gången gillt för Queen Gaga, som vill inget annat än att provocera och skapa nya musikvägar? Låt oss se...

När jag igår lyckades få tag på Lady Gagas nya platta "Born This Way" kunde jag inte låta bli att undra vilken idiot som hade kommit på albumsomslaget, men insåg sedan att det är nog fröken själv som kommit på idén. Men varför en motorcykel, som så tydligt hintar till hennes låt och video "Judas"...?

Men låt oss bryta ner plattan låt för låt.

#1: Marry The Night

Börjar lovande, men självklart ska flummet börja och allt jag får höra är en discolåt som jag likabra kunde få höra i nån remix senare. Höjdpunkten är vid ca 03:40 när händer klappas... då fick jag återhämta mig lite från discolåten.

#2: Born This Way

Ett av albumets starkaste och kraftigaste låtar. Här har du en låt som provocerar, och gör det på rätt sätt. Trycket i låten är hårresande och alla instrumentspår spelar en fin symbios med varandra. Hennes mening "A different lover is not a sin, believe capital H-I-M" sitter som en fågel i en fågelholk. Många har svårt för den här låten, men ge den en till chans och du har den precis där den ska vara. Sen kan vi prata hur mycket som helst om själva videon till låten, men det handlar inte den här recensionen om. Det enda jag är osäker på är övergången mellan spår 1 och 2, sitter inte alls. Men det blir lätt förlåtet såfort "Born This Way" börjar ordentligt.

#3: Goverment Hooker

Och så börjar flummet igen, på ett väldigt negativt sätt. Finns inget sätt att greppa denna låt, den är okontrollerad och bara allmänt irriterande. Sämsta låten när du har huvudvärk. Och "put your hands on me, John F. Kennedy", vad i h*lvete vill du säga med det Gaga?

#4: Judas

Vad i självaste f*n, h*lvetes satan i gatan är detta? Övergången mellan spår 3 och 4 är som en kräkreflex. Förstår inte alls vad människor ser i denna låt, antingen är de fullkomliga idioter som inte förstår konceptet med bra musik eller så är det sorgligt nog denna låga niva av musikkvalité som vår värld har sjunkit till. Och från att verserna ska låta agressiva med hennes småskrolliga "coola" röst, till en snabb växling till en refräng som låter som en introvinjett till en manlig version av en japansk animerad "Sailor Moon" serie. Hjälten heter Judas, och han har en tanga, akta dig för hans skinkor av superkrafter!
Lady Gaga försöker reprisera sin framgång med "Alejandro", men skillnaden är att hon höll den låten otroligt kontrollerad och hade många inslag av fioler och latinsk värme, men viktigast av allt var att Lady Gaga tar sin man Alejandro på allvar och sjunger med äkta känslor. Judas känns som en kille som hittade i rännstenen och de sniffar igelkottsblod samtidigt de hånglar.

#5: Americano

Och när vi nu ändå pratar om latinsk värme, så ska självklart Gaga prova på att sjunga spanska. Den spanska flamencon vänder sig i graven, gråter och jag undrar; hur kan du inte se vad du gjorde fel i denna låt? Men inte bara kattpiss, den har ett svagt tryck i sig som är förförande.

#6: Hair

Yes, äntligen börjar plattan gå uppför! Den börjar härligt som "Speechless" i Fame Monster (som är en av den plattans bästa spår). Men sen... vad händer...? Jo, allt disco/trance crap börjar och låten blir densamma som de andra discolåtarna i hennes samling. Och när jag trodde att det inte ska bli sämre, så börjar hon bli agressiv och slarvig efter första refrängen... åh, sluta!! Ps. påminner också mycket om en japanska anime-serie vinjett.
Men efter 4 minuter så blir låten acceptabel, men det är ganska för sent då...

#7: Scheiße

Ok... en låt som översätts till "Skit" på svenska. Och mer än så behöver jag inte säga. Låttiteln säger allt.

#8: Bloody Mary

Varför påminner introt väldigt mycket till introt till en annan låt...? Plagiat frågetecken?
Detta är en halv-tre låt på en misslyckad klubb där alla är kristna och desperata.

#9: Bad Kids

Oj, nej.. en Gaga som låter som en präst under en upphetsande gudstjänst introducerar låten. Och så börjar disco/trancet. Men det är kontrollerad, bra tryck, texten och rösten lockande. Refrängen sitter inte där den ska, men låten klarar sig. Äntligen, sju spår väntade jag på tills något som detta skulle komma. Bara sju spår för sent.

#10: Highway Unicorn (Road To Love)

Började ok, trummorna kommer, blir bättre, Gaga kommer in, blir bättre... Men sen då? Blev inget mer än så. Den flummande sen till sig och så fort refrängen kom så dog allt hopp.

#11: Heavy Mental Lover

Inte orginell, smakprov på andra (mycket bättre) låtar. Trycket är inte bra, obehagligt och vill bara få mig att vilja döda kaninungar. Men efter ett tag så tar det sig. Och så fort Lady Gaga börjar med "Ohhh.. oohhh.." i låten så kan man inte låta bli att känna ett hårstrå eller två i nacken resa sig. Och det som gjorde låten ännu bättre; jag slapp så mycket kristen text och fick bara höra en bra melodi.

#12: Electric Chapel

Första låten som sticker ut från albumen, med en elgitarr i början. Vad är detta? Jag fortsätter lyssna spänt... och där sprack det... disco-melodin dök upp. Men så fort Lady Gaga börjar sjunga så blir låten intressant igen. Många känslor på så kort tid. En av de coolare låtarna på plattan, helt klart. Och plattan börjar gå uppför! Men vänta... är det inte typ 2 låtar kvar efter den här...?

#13: You And I

Oj! Piano! Kan det vara sant? Bästa kombinationen - Gaga och ett piano? Fröken, drottningen har gjort en normal, country-influerad låt på hennes annars väldigt Disco-sönderkn*llade platta. Kan inget annat göra än att älska den fullt ut.

#14: The Edge Of Glory

Okej, en till discolåt. Toppen... Men satan vilket bra röst du har Gaga i den här. Och det är en helt acceptabel Disco-pop låt som kan höra hemma på en platta istället för klubbgolvet. Och saxofonen är en charmig krydda i denna välkomponerade melodi!


Albumet i helhet:



Bästa låtarna: You And I och Born This Way
Sämsta låtarna: Bloody Mary och Judas (Bloody Judas)

Och då är jag väldigt snäll. Nån borde egentligen smiska Gaga och säga "Sluta! Det räcker.". Fokusera dig på bra texter, bra melodier som framhäver det bästa i din röst och dumpa alla producenter och idioter som säger att du ska fortsätta hålla på med allt Disco/Trance-trams.

Vad är Lady Gagas fixering att vilja repetera sin låttitel minst 10-20 gånger i varje låt. Visst, många (de flesta) artister gör det, men i detta album låter det bara så illa och fel. Låten "Born This Way" och "You and I" är de enda som klarar sig undan det.

Och vad är grejen med alla kristna-, Jesus-, kors-relaterade saker i nästan alla låtar i "Born This Way"-albumet? Har du hittat Gud, Gaga? Hon berättade ju att hon höll på att skriva nya låttexter under hennes stora Monster Ball-turné, samma turné som höll på ge henne psykbryt, ingen sömn på 72(?) timmar i sträck osv. Och det märks. När man inte får total fokus och främst sömn så verkar man hallucinera om Gud, Jesus och Judas och tro sig skriva bra, kristna sånger. Men stämpla detta album som Christian Pop/Disco/Trance och inte som en vanlig Pop-platta.

Låt mig hämta andan..
Så, vad fick jag uppleva? En Disco-platta av slarvig kvalité. Tre, max fyra, låtar stack ut och gjorde det j*vligt bra. Problemet med Gaga i helhet är att alla hennes plattor är så. Det finns ca fyra låtar som är riktigt bra, resten är kattpiss. Första plattan hade 14 spår, varav 4 bra låtar (Poker Face klart bästa), andra plattan hade 8 spår, varav 5 bra (Bad Romance och Speechless fullkomligt felfria). Men denna platta, "Born This Way", har 14 spår, varav 2 riktigt bra, 1 bra, 2-3 ok. Vad är detta?
Fokusera på det som var bra på denna platta, som Born This Way. Den hade både kraft, rätt provocation och energi som världen behöver. You and I stack ut som Joan i Mad Men, en countryinfluerad låt som ger mig tårar och gåshud.
När jag gjorde lite research så upptäckte jag även att på den förlängda plattan så medföljer en country-version av "Born This Way"-låten. Hade den bytts ut med någon annan av orginallåtarna på denna platta så hade det blivit ett enormt lyft! Country-versionen var till och med bätte än orginalet.

Men självklart kommer Lady Gagas "Born This Way" sälja guld. Det är det här ungdomarna vill ha idag. Ingen smak för bra musik, melodi eller känslan att vilja försvinna bort i musikens värld för en stund. Vad kan jag säga; människor är inkompetenta.

Nej, jag har inte lyssnat på denna platta en gång. Jag lyssnade på den första gången under en lång promenad, andra gången med släkta lampor i vardagsrummet, tredje gången strax innnan denna recension.

Ses om två år Fröken Gaga, och om du inte skärper dig så har du tappat en lyssnare och konsument.

V.20
Veckans låt: Electric Light Orchestra - Four Little Diamonds
Veckans film: The Godfather: Part II